IRC-Galleria

det Är så konstigt hur det varierar. hur jag mår och hur jag känner mig. hur självsäker och frisk jag känner mig.
ena stunden känner ajg att jag är som vem som helst och kan klara allt galant.

att ett barn ensamstående skulle inte vara något som jag inte skulle kunna besegra o göra o leva gienom. att jag skulle må bra och orka

att med ett barn skull ejag orka. bara ett att konsentrera mig på



sen i andra stunden ser jag alla skuggor omkring.

bara ett mörkt rum, mig och mitt barn. och det mörka, ångesten som smittar av sig till och med till barnet. ensamheten, ropen och viskningarna, den psykiska belastningen som blir alldeles för mycket och det finns ingen som kan höra mig. barnet Är ensamt, barnet ser ensamt sin mamma falla ihop.

precis som jag, som barn.



jag märker mer och mer hur det satt sina spår. min uppväxt



och hur mkt man Än vill att inte vara som sina föräldrar, så finner man sig trampa i samma fortsteg, gång på gång.... sjukt.

jag vill välja annorlunda, jag vill välja ett lyckligt slut.





precis som jag som barn fått se min mamma kämpa, och inte alltid orka, inte alltid ta de rätta besluten, men ändå kämpa.

men ensamheten och alkoholen

ensamheten bjöd på alkoholen, alkoholen bjöd på mer ensamhet.

jag har gjort så sjukt många liknande misstag som min mamma så jag är rädd, rädd för att jag inte kan undvika att bli som hon, som hon är nu.



tillsamamns med en man (rätt man) vid min sida då skulle jag inte, jag vet det, tillsammans med F skulle jag inte det. tillsammans med en FAMILJ skulle jag inte. då skulle jag kunna vara stark för mina barn, läsa gonattsagor, tvätta dem se till att de borstar sina tänder o torka deras rumpor och orka med att hantera deras utbrott och turas om att laga mat med min man och med att ta disken och städningen och promenera hundarna, hjÄlpa till med läxorna, se till att de klär sig till dagis, göra frukost, tvätta tumla och torka



jag skulle orka för det fanns skratt i huset, det fanns en till vuxen i huset, en till som vet det som inte jag vet. en som stöttar.

tillsammans med dem hade jag inte sjunkit.

det känner jag nu.



men det är försent, deras skepp har seglat. jag fick inte följa med för att jag gjorde mitt misstag, jag svek min andra halva. jag svek den enda som såg mig, och som var så nära hem jag kunde komma.



jag måste acceptera saker som de är.

det går inte att vända tillbaka tiden. detta Är ingen marddröm som jag snart vaknar upp ur. det har hållit på i två år nu ganska exakt. du vaknar inte. du klantade till ordentligt and thats ur life now.



måste acceptera saker som de är.

att vänskapen finns kvar får jag tacka gudarna för.



men jag måste acceptera mina möjligheter och mina gränser, limits.

gräva i ifall jag skulle kunan göra det själv..........

jag tror inte det. inte som jag mår ibland.

ibland tror jag på det till 100 % att jag visst klarar av det, men den andra sidan Är oxå en verklighet. kanske inte i verkligheten, sakerna jag fruktar är i mitt huvud för det mesta. min rädsla skapar dem, den gör dem verkliga.

men jag kan inte undgå det, hur kÄnslan gör med mig. hur den kan få mig att gråta mitt på dagen.



(detta skrevs för n♫gra veckor sedan i augusti, ventilera)