IRC-Galleria

Istun täs ja hengittelen.. Kuuntelen J. Karjalaista.

Eilen menin rikki. räks poks. kannatasko nyt jakaa näitä ajaituksia muillekin? luulin että ne saan pois itsekseni pohtien. mutta pää sanoi poks.


kun se polla menee niin se menee....


Rakas Jumala pelasta..... vie minut kotiin, missä se koti liene, lähetä Enkeli tai joku, joka auttaa mut kotiin täältä, tästä elämän tilanteesta ja tästä psyykkisestä tilasta.

Näin itkin ja rukoilin eilen. murruin täysin.

Niin kauas on mun voimat menneet, niin voimakkaasti olen koukussa tähän ihmiseen ja meidän perheeseen etten pysty edes omaksi parhaakseni sitä tekemään. Jättämään, jatkamaan omaa tietä.


on nin voimaton ja pieni olo sillä tielllä... en todellakaan pärjää itse, tarvitsen tukea, sen tukea, fabben tukea.


pelkään niin kauheasti.... sitä elämää ilman häntä. pelkään yksinäisyyttä ja että tulen katumaan päätöstäni... sehän on ihan sairasta ajatella noin! olen ennenkin pärjännyt ihan hyvin omillani ja nauttinut siitä tunteesta kun saa ihan itse päättää ja suunnata tekemisensä ja elämänsä. olen ollut vahva, itsenäinen nainen. nyt tuntuu etten enää ole sitä. mikä muuttui? onko tämä joku kolmenkympin ikäkriisi vai mikä? miksen voisi enää olla vahva yksin?

menin kai niin naimisiin sen ajatuksen kanssa että ollaan yhdessä aina.... että nyt kun toisin on käymässä tuntuu etten pärjää ilman sitä.


hassua asiassa on se että minusta kumminkin tuntuu että tuo riippuvuuden tunne menee ohi ennen pitkää, kunhan jonkun ajan soutelen omillani ja seison vain omilla jaloillani niin saan takaisin sen tunten koka mulla yksin asuessa pari vuotta sitten oli.


rakkaus on niin rakentava ja tuhoava voima. voi kuinka haluisinkaan elää ilman näitä tunteita. rakkaus on ruma sana.

mä en ikinä halua rakastaa sua koska mä en ikinä halua ikävävöidä sua ymmärrätsä???

miks en mä voi selvitä tavan suhteesta? miks en mä? Miks mun miehen pitää olla sellainen mulkero joskus että sen hiljaisuus joskus satuttaa niin paljon että sielu menee ruville?

Miks mun pitää laittaa ovi kiinni ja sanoa heippa näille sen lapsille? miks mulla oli perhe mut sit ei ookaan?


en voi jäädä, siis psyyke ei kestä, niin se on, niin se valitettavasti on. sen sun täytyy ymmärtää fabi sitten kun tulet matkoiltasi kotiin ja mun on se sulle kerrottava. sun on ymmärrettävä että sun pitää auttaa mua, koska olen hyvin heikko nyt ja oikeesti mun hartiat ei kestä nyt mitään.

pelkäänhän minä sitä päivää kun sä tulet kotia. ylihuomenna perjantaina. et tiedä miten huonosti voin, et tiedä koska en ole kertonut. luulin että saan pääni selvitettyä yksin, kunhan vaan pohdin ja päätän mitä haluan tehdä. mutta poks, se posahti kun tajusin että minun mielellä ei ole vain yhtä reittiä, vaan se pelkää ja haluaa kumpaakin. yksin en voi siitä selvitä. olen täysyin rikki ja käyttö kelvoton, niin kauas on tämä asia edennyt. ikävä kyllä, ole kiltti ja auta.

En todellakaan ikävöi sitä päivää jolloin tulet ja mun on sulle totuus kerrottava. en todellakaan. sillon tapahtuu jotain, joko niin tai näin mutta tunnen että silloin tapahtuu jotain mullistavaa, jotain joka tuo muutoksen mukanaan. minähän en hyvin siedä mutoksia, voi taas jaalt menna alta. monta kertaa. mutta jos kaikki jatkuu vaan samaa, niin silloin aikakin murrun. silloin saat nähdä miten syvällä tämä on.

en tietenkään haluaisi minkään muuttuvan muuta kuin sen että voisin taas luottaa meidän elämään ja siihen että se on iloinen, jos vain voisin luottaa siihen että sinä et ikinä enää satuta minua sillä kylmällä kohtelulla. mutta teidämme sen kumpikin, se ei ole mahdollista. sinä olet sinä. ja kun sinä suutut tai petyt sinä olet hiljaa ja sinä kohtelet minua kuin ilmaa, kertomatta mikä vaivaa. niin se menee, muutama päivä tai vaikka viikko. ja minä kidun, kidun kaikki no tunnit. ja kun viimein sylkäiset sen asian mikä sinua häiritsee niin sanat ovat kovat ja minun vastlaauseet myös, ja sinä et halua kuunnella minua ja minä tunnen taas että vaikka teen kaikkeni ja enemmän, mikään ei riitä. olen sinulle taas pettymys. ja en kestä olla pettymys. itseinho saa siitä liekin ja kaikki se hyvä olo ja se positiivisuus rakentaa tätä perhettä, se vaurioittuu. se murskaantuu

ja kun olen sisältä näin heikko niin ei siinä sitten noin vain rakenneta uutta uskoa ja uutta voimaa eteenpäin.

Ymmärrätkö tämä suhde on myrkytetty minulle. minunlainen sielu ei tässä suhteessa saa happea tarpeeksi että voisi kasvaa ja olla vahva.

ei ei ei eie ie se joka on jo valmiiksi aika heikko, ollut enempi tai vähempi koko elämän, se saa vain tarpeet jola heiketä entisestään. olen sinulle koittanut selittää monta kymmentä kertaa, älä kohtele mua noin vaan puhu mun kanssa heti kun jokin pännii. niin tehdään asialla jotain yhdessä heti, ja sovussa. koska enhän mä tahallani mitään tee mikä sinua loukkais tai vaikeuttas tai ärsyttäs.

mutta ei. et pysty siihen niin et. auta mut pois tästä suhteesta pliis hani, sä oot se jolla on siihen mahdollisuus. sä oot se joka mut just nyt parhaiten tuntee, sä oot mun lähin ja paras kaveri, auta mua nyt pliis. mä tiedän että se tekee sulle kipeää jos mä lähden ja kaikki tämä kuolee, mutta näetsä että mä tukehdun? ja hukkaan sieluni ja järkeni? näetsä että mä oon hiekko toukka ilman kuorta, voitsä auttaa mut kotiin pliis, vain siellä mä voi parantua, vain siellä mä voisin löytää rauhan. rakastan elämää mutta just nyt se oikeasti tuntuu siltä että järki ja kaikki on luisumasta käsistä, ymmärrätsä, en ole koskaan ollut näin heikko ja rikki. vain sisältä mutta nyt myös ulkoa, en voi edes käydä töissä... tarvitsen tukea nyt ja apua.



tiedän että tulen vielä jossain vaiheessa kirjoittamaan tai sanomaan sulle sen että halua olla sun kanssa, haluan jäädä. ja etten voi jättää tätä perhettä ja meidän rakkautta. tiedän. mieleni muuttuu koko ajan. edes takas. mutta totuushan on että tässä suhteessa en voi koskaan parantua ja ehtyä. en voi muuta kuin rapistua ja ajatukseni ovat jo vallanneet minut. ja ne eivät joskaa ole hiljaa, ne huutaa joka päivä, oletko varmasti tehnyt oikean päätöksen, jäädä?!

jag är en idiot- som inte insett att du är en idiot.

im not wanted in this house. everything you say will diss me. it doesn't matter if it's her or if its someone else. im not aloud to have friends coz according to you they fill my head up with ideas. it sick. dont you see it's sick?


the way you treat me. nothing is ever enough. ever.

mår så jävla dåligt nu, mår så jävla dåligt nästan jämt nu mera. förutom när jag är ute med hundarna.


att dra upp det där med meddelandet, så jävla du. att dra ut på det så här länge o inte prata om det. så j'vla du. jag orkar inte sån här drama mera. det är inte så jag vill leva mitt liv.

så jävla ovärt för dig att göra så. vem fan vill sitta här o ta så mkt skit av dig nästan varje dag? jag undrar vem fan?


du sa åt mig att dra ur det här huset. deet gjorde du. tack som fan. har ingenstans att dra juust nu, så jag liggerr kvar här tills du släpar ut mig. det blir som det blir. jag har redan tappat hooppet. och om du nu skulle väcka det i mig igen så är det säkert ett nytt stuup där framme som du kan knuffa ner mig ifrån. det finns det alltid. så jävla kul

Eppu Normaali - Voi kuinka me sua kaivataan.

Niin tyhjä taas kun olet pois tää talo on
vaan ollaan vain
pois valo on...

ja me talon kanssa kuunnellaan kun sade lyö ikkunaan.... voi kuinka me sinua kaivataan....

'
mä itkin vähän kun tiskasin ja lakaisin
mä tahhhdon tähän taloon sinut takaisin

ja kun yksin sänkyyn kömmin talo naristi nurkkiaan
voi kuinka me sinua kaivantaan
kuuletko tuulen riehuvan

maastosta vailla ärtyneen?
kuuletko meren Kiehuvan
etkellä illan hämärtyneen
entä kuuletko keskeltä kaipuun hiljaisen, kun nimesi kiljaisen?

minä onneton sinun tyynyliinaasi haistelin
turhaa murhetta vastaan taistelin
ja taas kyynelten seitsämän meren taakse minua laivataan
voi kuinka me sinua kaivataan

kuuletko tuulten riehuvan
maailman merten kiehuvan
kuulteko tähtien hyminää
maailman akselin jyminää?

entä kuuletko
keskeltä yön hiljaisen kun nimesi kiljaisen?

what can i say...? i miss you. come back. i hate you. but i can't.

i don't want to be alone. still you leave me alone. many nights many times, many hours and seconds, i'm alone.

wondering where you are and what you think of me. then you come home, like this ice cold guy. nothing has bothered you, nothing has troubled you. (i know this in my heart that you are just too damn proud to say it or show it) but thats how you act. and it hurts me, hurts me so much. that even when you come home, you have not missed me, you have not been thinking of me at all. you couldn't care less. all you care about is making your self a sandwich and playing your video games.

i tell my self not to care about you, i tell my self not to miss you and your warm hands, because they will not be there, again, this night is like the others. it is cold and alone, even with or without you.

thisi is enough, this is too much self pity, elina, go to bed. he will come home and hurt you with the ignorance or hurt you by not coming to your bed at all. yea i bet thats the one thats gonna happen to night. yesterday, i atleast got you in my bed. we slept in the same bed. we didnt talk about it, we didnt touch or hug or nothing, (like we usually do) but atleat you were there. it felt distant but it felt closer than in a week...... and yes, im crying when im writing this, this is emotional to me. but i will still stay waiting for you to come forward. im not gonna brake the ice you are. it is your turn coz it would be the first. good night now...

no ni... sanat ovat vähissä.... näin kö vähän mäsulle merkkaan? mikä merkitsee mitään? haikeus kaikkeus, ei mikään? mikään ei ole mitään. tai se on mutta minä en tiedä mitään.. en tiedä mitä sulle merkkaan. en tiedä onko sillä väliä..... täll kaikella oli väliä-.. meidän perhe. meidän hetket. meidän naurut nyt ja meidän tulevaisuus.

ja nyt. tämä kaikki ei ole mitään. yhtäkkiä sä et vaan puhu mulle, yhtäkkiä me ei pussata, kosketa, halata, silitellä, ei katsota kaihoisasti silmiiin.... tämä kaikki merkitsee jotain.


sydämessäni on suuri aukko. en tiedä mitä siinä on, muuta kuin suuri kysymysmerkki. siinä oli jotain, nyt siinä ei ole mitään. miten niin kaikki voi olla yhtäkkii vain tyhjää?

tiedän sen. tai luulen tietäväni. luulen tietäväni ja vihdoin tunnustaneeni että ilman sinua asiat tulee olemaan paremmin. sitä on vaikea hyväksyä, edes uskaltaa ajatella..... mutta siltä musta pohjimmiltaan tuntuu. vaikka tuo lause myrkyttää enkeleitä, tuhoaa ja maalaa mustaksi kaikki iloiset kuvat.

niin ääni sisälläni sanoo sen olevan totta. on parempi kaiken täämän jälkeen. kunhan vaan pääsette erilleen. sinä ansaitset sen. sinä ansaitset rauhan Elina, tuolla jossain voi olla jotain niin paljon parempaa. et tunne sitä vielä, että voisit elää ja hengittää ilman häntä oikeasti, alkuaika tulee olemaan raastavaa totuttelua uuteen edelliseen maailmaan. mutta kun pahin kaipaus, addiktio ja yksinäisyyden ja riippuvaisuuden tunne on hellittänyt. tunnet uutta tuulta siipien alla ja sieraimissa. voit löytää jotain todella ihanaa. ainakin olet vapaa sitä etsiessä. ja saat perus oikeudet takaisin. ei tarvitse pelätä ollakseen taas pettymys, varoa joka sanaa ja valintaa hänen kannalta ja silti saada paskaa niskaan. eikä koskaan tarvitse pelätä hylkäämistä. sitä kun aurinko kääntää kylkensä ja jättää sinut varjoon yhtäkkiä mitään sanomatta, selittelemättä jättää sinut palelemaan ja hajoamaan.

ansaitsen päästä pois siitä kaikesta.

sydämeni huokaa, perhe perhe, en halua jättää heitä nyt, he ovat minun perhe perhe ja hän on minun mies, rakas ja kulta.


joo elina niin vissiin on välillä mutta välillä hän kohtelee sinua kuin vierasta, kuin naapuria tai ohikulkijaa. sellaista "rakkauttako " haluat? en en en todellakaan, se on syvin petos mitä hän on minulle tehnyt...


jag är så trött på det här! när fan ska han fatta vad han har gjort mot mig? när fan ska han förstå, be om ursäkt, se mig, titta på mig, smeka mig igen?
jag saknar dig föri helvete

så jävla less på detta. du bor som i en annan värld. där jag inte finns, där jag inte betyder någonting. när fan har jag förtjänat det här, vad fan har jag gjort dig? är det någon annan fitta du vill ha, gå till henne då, gå o knulla henne o säg att du älskar henne. gå! du är ibland bland det svinigaste jag varit med om, helt otrolig helt oförståndig

som ett jävla cp trodde jag på dina ord, hänger kvar här o tror att du någon dag kommer visa att du ens saknar mig. fast du är för stolt för att säga förlåt så kan du väll visa att du saknar något.

nej let's play stone face. ännu en dag. se vem som ger vika först. battle of the proud.

grejen är att jag har ALLTID fått slut på dessa fasoner genom att öppna min käft och mitt hjärta först.vilket får mig sårbar till dina ilskna ord. varför kan du aldrig göra det? varför kan du aldrig prata om saker? ta första steget?
jag är så trött på detta. om du inte kan ta förnuftet i ditt faking vett och förstå vad dina handligar gör här så är det snart inget mer du har att längta till. det kommer inte finnas där. jag kommer inte finnas där.

för jag tänker inte, leva mitt liv o nedra ner mig till att bli behandlad så här.

kärlek älskling, kärlek måste man visa, det kan inte bara dö så där, ett tag bara vara borta o sedan ploppa upp igen som om inget hade hänt, som om du inte gjort någonting. som om du inte sårat någonting.

mitt sinne har oxå en gräns. jag tror den är nådd frö länge sen. jag borde ha backat för länge sen. det känns lika oacceptabelt varje gång. men varje gång har du "räddat dagen" som du säger i sista stund och gjort allt "bra" igen genom att bara bestämma att nu slutar vi leka leken. o blir ett kärlekspar igen.


hahh...... hahhahhahh..... absurt? för mig är det det. och de andra som jag öppnat mig till. det kan inte heller fatta. hur du kan göra så? o hur jag kan vara ganska ok med det...? hur jag pallar....

kysymys...

the question that makes me loose my mind. it feels like that. it feels a lot. it feels different every time, every second.

i been throught this back and forth, up and down, in and out, thinkin i will brake trough. But i find my self just more confused than before. it feels like i dont have an answer to this. i never do. i never will. i dont know if i should get out or stay. so i do nothing. just think a thousand hours but do nothing.

nobody no one

i just never grow up, it doesn't happen to me. why? whats wrong with me?

i wished for you always, you were always the most important goal in my life, i have always felt like if one doesn't have kids, one is nothing. that person is a failure, is a nobody.

why is it like that? why do i think like that?

and i've been panicin in my mind, couse the more real the idea of areal kid gets, the more scared i get.

thinking of all the obstacles and hard things instead of the good. i panic, i don't believe i can do it. all those years, 18 years. it's a decision it's a commitment that won't go away.

i always thought i would grow into it, that things would finally fall into place and things would just work out in the end, if i just find my self a good man to do it with. that i would feel like all those other girls seemed to feel. that it's time, it's time to become a mother.

i don't feel that. i feel terrified. and i try to figure out if it's me or if it's the situation?

fuck, i'm so sick of this. really my head is spinning over time and i can't stop it. i'm tired of feeling like this failure, like this brat that never grows up, this little helpless person that wants all the hard stuff done by somebody else, somebody stronger like my sister. i guess when i was a kid i could always count on her, to take on and understand and deal with the difficult stuff, the adult stuff.

man i'm so sick of me and that i can't ever just be strong, strong, strong no matter what.

only when i hear the music, my heart is filled with such fierce passion of doing what i always dreamed of, that i always wanted and i wouldn't let nothing get in the way. i would be strong for both of us, even when fs "ei jaksa"

man, i talk, jada jada jada........ i talk a lot and feel a lot. but when it comes to actually make a decision of trying to make a child..... i back out, my fears take over.

feel tho like all i really need is a safe place, a safe relationship, where i can trust and rely on the other person completely, to be there for me, trough this all, when ever. even when he would happen to be mad at me.

but i am not in a relationship like that now.

Har varit hemma sjuk hela dagen, bara tänkt i timmar på situationen. Har inte blivit så mkt klokare. Det är fortfarande en omöjlig situation. Älskar honom så mycket, vill verkligen stanna och bygga ett liv med honom. Han känner samma sak. Men ändå kan vi inte. Inte utan att såra varann och må riktigt dåligt ibland. Kan vi inte bara fixa problemet. Jobba med oss själva, för att vara schystare emot varandra.
Men det går inte.

Jag vill aldrig att denna december ska vara slut. Vi har nästan aldrig varit så kärleksfulla mot varandra. Värdesätter varje stund vi har med varandra.
För vi vet att m et tag måste denna familj dö...

Vi har varandra, vi har två underbara tjejer, två hundar och två katter och vårt hus, som vi förbättrar och håller upp tillsammans. vi har varannan vecka till varandra och varannan vecka med dessa underbara tjejer. vi har myskvällar, mys morgnar

äsken uskoin tähän elämään...

äsken uskoin tähän kaikkeen... annoin kaikkeni. laitoin kaikki peliin. kaikki tai ei mitään.

elämää en ymmärrä. tätä tilannetta en voi käsitellä. se muuttaa mutoaan. koko kysymys itsessää muuttuu kun sitä kysyn. miksi siihen ei voi olla vain yksi vastaus.

I was hoping I was hoping we could heal each other
I was hoping I was hoping we could be raw together
I was hoping I was hoping we could challenge each other
I was hoping I was hoping we could dance together

and i said..:
that i would be good, even if i didn't know how..
that i would be good, even if i gained ten pounds..
that i would be loved, even if im not myself
that i would be good, even if i was clingy'
that i would be good, even if i lost sanity...
that i would be good, even with or with out you. i don't know if i will be. i don't know..... i can't let go. when it comes to leaving i can't let go. when it's sweet it's really sweet. when it's bad it's really bad. really bad. all the things he said. so true. all of it. we can see it. but we can't live it.

i donät know how to handle this. leaving this life, this family. how?

how can i go on? take a step back and go on another path...?

// nu när jag läste det där, det där som jag skrev sist här. då förstår jag. jag ser hela händelseförloppet som en åskådare och jag kommer ihåg känslorna o allt. och jag förstår varför vi inte kan fortsätta. jag förstår varför nej, slut är det enda rätta vägen. jag förstår. men det är ändå så svårt att släppa taget och gå. att gå är det svåraste. att gå och inte titta tillbaka. att gå. då måste jag tänka på dom känslorna jag känner när han ger mig den kyliga luften. tänka på de gånger jag känt mig ensam och oälskad i denna relation.


aaaaaaghhhhh !!!!!!!! jag har så svårt att gå!!!!!!!!!!!!!!!! här satt vi nyss och julpyntade, med tjejerna, zookie har glitter på sig, Haze sover sött i en boll på stolen. Det här är mitt hem, det är här mitt hjärta bor. med Fabi, dessa tjejer och djuren. varför kan vi inte bara låta bli att såra varandra eller göra varandra besvikna? eller varför kan vi inte bara leva med det? låta bli att gå sönder varje gång den andra sårar eller gör en besviken? ta det som en nårmal del av relationen?. vi älskar ju ändå varandra så jäkla mycket! all you need is love, är fan inte sant!!!!!!!!!!!!! det räcker inte. det finns där som fan, men det räcker inte för att vi ska må bra

I gave it my all. I out all in. this is like home now, and this is my family and i love them.

but theres so many or a few but bad unsolvable insidents. my fragile mind can't take it. i need help. i don't know if help can ever fix it. but i need it.


all of a sudden i forget, why im leaving this place, i forget. then i think about that helpless feeling that i get when i hurt my self, when i feel so unloved when i feel so unworthy...... and then i remember.

But i look around, i know that nothing's wrong right now and i love this house and i love this family and above all him and i forget.... why i was leaving....

it's so strange.... now do you get why i said that the question changes shape while i ask it? this life is so strange, i will never get it, i will never solve the mystery. when you're young things are so simple. than as you get older and adult, the questions are so hard you never knew they existed, you could not imagine that the next situation is an even bigger mountain thats seems like an impossibility.

a simple place, to call home and family. why isn't it simple? why didn't anyone tell me?

here we go again,, i read this and it's not so much diffirent. ja jag försöker vänta ut det..... men jag måste vänta och vänta och vänta lite till.efter tre dagar klarar jag inte mer, jag måste veta om han bryr sig vad han tänker jag måste förmedla mig, måste fan BE om en ursäkt istället för att rulla runt och förvänta sig att få en, men vipps du borde ha väntat lite till, liiiiteeeee tiiil!!!!!!!!!!!!!haha du hade fått din ursekt om du hade väntat lite till o låtit mig "tänka på saker" lite till....mmmm viiistt suuure, hur länge till? en månad till`??? två??? hur jävla länge skulle jag behöva vänta på en helt vanlig jälva ursekt, hej, förlåt att jag betett mig som en idiot/svin. hur jävla svår t ska det va???? jag försökte, jag försökte verkligen vänta ut det, svälta dig med kärlek till det är DU som kryper fram och frågar vad det är, DET SKA VA DU som frågar ifall jag är sur/sårad och isåfall be om URSÄKT för det. men nej. jag kan lika gärna vänta tills nästa istid för att få det och det skulle ändå vara jag som tar upp det, förklarar hur jag känt OCH förklarar att jag tycker jag förtjänar en ursäkt. men det kommer ju du aldrig att erkänna, du nehöver inte. ingen kan bevisa att jag har rätt, att du skulle aldrig komma fram och be om ursäkt. det spelar ingen roll hur du än säger att denna ursäkt kommer från ditt hjärta, så är det ingen ursäkt för mig för att den kommer tre dygn försent OCH det var jag som tog upp det. om det är su som sårar så är detdu som ska säga förlåt först, så är det. det känns som jag får plåstra om mina sår själv eller bara låta det blöda.


fick sjukskriva mig mitt på arbetsdagen. för att vi råkade ha vårt lilla samtal på lunchen. så klart att det skulle sluta så här. så klart det skulle. men jag KUNDE inte hålla det inne längre, kunde inte låta det va. jnu harvi pratat, jjag har sparkat, bockat fallit omkull slagit , dragit o h du har tårkat mina tårar. det är så det alltid går. (även om jag inte vill ha det här händelseförloppet så är det skrivet i stjärnorna det är så det här förhållandet fungerar, eller dissfungerar heter det väll.). men jag har ändå inte fått någon kram eller kyss. han gick till jobbet, det är ju inten fel på honom, det är ju jag som får psykbryt, inte han. och nu är jag här, själv hemma och måste tänka på saker. jag mår ingen bra. det är känslan. jag skulle kunna men bör inte gå til jobbet direkt efter ett sånadt psykbryt, för då han jag ingen tid att reflektera över det utan då sopas det batra under mattan o trycks bort, vi målar ett nytt leende på läpparna o lallar vidare i världen, vi skiter vad som finns i, det som finns under ytan. sakern är att det finns ju kvar där men när känslan är borta och jag har inte hanterat det eller reflekterat det så vet man tillslut inte varför man känner så eller beter sig lite konstigt och vad är det man egentligen vill och vad är det man känner. för även om jag känner mig fullständigt vilse i det här , detta händelse förlopp som du nekar existerar så är det ändå en kännsla som jag måste försöka kkunna hantera även om jag är själv i det här.

jag är så jävla less på att du inte tror mig. jag är s å jävla less på att bli sedd på som en oärlig lögnerska, för mig är det bland det vidrigaste man kan va, visst ingen mässiska går igenom hela livet och talar bara sanning, iaf ingen normal människa vad jag vet. men det är ärlighet jag sätter på högsta pallen nu, och får ändå skit för det. ingen kredit ingey bra, inte ens sekund att lyssna på det. han tar bara saken som en lögn om jag säger att jag inte kommer ihåg hur den konversationen gick till, och den delen han frågar om kommer jag inte ihåg vad jag sa, eller skulle säga, eller ville säga men inte sa. JAG KAN INTE KOMMA IHÅG DET, comprende?så jääääävla less på att sanningen inte är tillräcklig för dig. för då blir jag smuttsig i dina ögon och jag mår så dåligt utav det.


jag vet inte hur jag känner... jag vet inte..... tomt o tyst. jag vill bara att det ska funka, att vi ska bo här o ha det bra o leva här tillsammans med våra djur och barn. men jag vill inte heller bara låta det va, jag kan inte. va fan jag mår inte bra. eller jag mådde iaf för en stund sedan bra, när jag sprattlade på golvet. och jag tycker att du ska göra något åt det. jag tycker att du ska ta ansvar. tycker att du ska verkligen kontrolleera hur jag mår och göra något åt att jag ska må bättre. ge mig närhet, kärlek, vissa att du bryr dig och att du verkligen är ledsen över hur du betedde dig och sårade mig. är det inte så man gör? o normala förhållanden?? men nej, det kan jag inte förvänta mig. det är bara om JAG kryper till dig, det är bara om jag visar något, frågar efter det. jag vill inte göra så. för då käns det inte som att jag har fått något när jag bett om det. det är inte rättvisrt att det alltid ska vara jag som tar initiativet och visar at jag vill lösa det här och att det bara är jag som visar att jag saknar honom.

så om jag gör ett nytt försök, försöker GE honom en chans att visa det, låta honom lida utan min närhet tills Han kommer och ber om det, tills han fattar att han måste visa kärlek för att få det, att han fattaar att det kasnke krävs mer än lite ord och tårka bort en tår för att stryka undan allt det som jag lidigt igenom. men i slutändan så är det bara jag som lider och billdar upp den dör trucket inom mig av ilska, hat, självhat, saknad, svaghet, ene bubbla som spricker när det väl kommer in lite luft i det. det är bara jag som lider och får psyjbryt och han har inte lärt sig ett skit.
men å andra sidan om jag sopar det under "mattan" och slänger iväg kvasten och ler som om inget har hänt så är det samma sak, bubblan ryttnar, blir större och större och spricker då jag inte ens känner igen känslorna o blir bara mer knäpp,
så välj elina, hur vill du ha det?
jag vill inte..
välj! de kommer hem snart.

voi vittujen kettujen kettu

hur fan kan allt bli s¨ fel jämt >????????????????? jämt ??????????????? jämt???????

dessa jävla skuldkänslor???? ok ok ok ok okok kokokkookkkksodkas kuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuk

vi gör väll så, vi lägger oss på sängen och mår uselt och försöker skriva något som ursäktar allt jag gjort och inte gjort, allt som jag fått dig o må dåligt av o alt som lett till detta o allt o allt o allt, men allt jag känner just nu är faktiskt att jag har gjort allt...! och ändå räcker inte det, nej det var inte till räckligt, nej det var ju nästan inget alls, nej föri helvetee lina du har ju faktiskt inte ens lyft din röv för något, så e de väll då, o jag är så trött, så trött på det här, jag känner att jag faktiskt inte orkar det här, men för din skull tänker jag försöka, men jag känner bara att klumpen i halsen blir större o tyngre för varje sekund o tyngden av allt detta, allt känns tungt, så ögonen blir vattniga och själen what ever känns tung. men ok vi gör det, jag menar man kan ju inte annat än att försöka. men det e klart du måste säga som det känns. du känner dig inte saknad. och det är mitt fel. o det du säger får mig att känna mig tung. jag fösöker andas, men bara för din skull.