IRC-Galleria

Selaa blogimerkintöjä

Blogi

« Uudemmat -

som jag mår. flykting i migKeskiviikko 16.09.2020 03:45

jag mår illa och vill inte göra något.

något som betyder ansvar. eller lova någonting.

allt som är större än livet får mig att må illa.


ingen tvingar dig.

för jag tror inte på att jag klarar det.



jag känner att jag inte skulle känna så om jag hade en partner. en far till barnet som är som en partner


men relationen med h är mer komplicerad. det är vad den är och det är så den kommer att vara.

vi har nog en chans att växa närmare varandra och båda vill ju varandra väl. så det finns en chans.

men det kommer inte vara lätt.

och det är det väll kanske inte för de flesta, vissa har det lite kämpigare och vissa har de ganska kämpigt ibland och vissa har ett rent helvete. och jag skulle säga att vi är det näst sist nämnda.

de som har ett helvete är de som har våld i relationen. misshandel.


så där är vi inte, så jag ger kredd till min man om det. 

han vill väl.


jag har svårt att tro att jag kan böja mig tillräckligt så som han vill. o där kommer vi att ha friktion alltid.

hur länge kommer han att orka?





ibland känner jag bara att jag vill inte göra något som innebär ansvar eller att någon ska vara beroende av mig.

för när 



jag mår illa.

och det känns som att han har bara försökt göra bra saker för mig hela tiden, han borde springa för livet, känns som jag förgiftar honom

eftersom jag inte vet.

eftersom jag vill fly hela tiden, flykten finns i mig,


hur många gånger tänker jag på sverige per dag?

hur många gånger känner jag lukten av nyrengad höstluft, hur många gånger hör jag vindens sus i lövträden, hur ofta ser jag landet och dess grönska omkring mig och den somriga/sensomriga svenska naturen?

hur många gånger inbillar jag mig att jag böjer mig ner för att plocka några blåbär för att stoppa dem i munnen?


men sverige har blivit kallt. atmosfären har blivit kall. folk är kallare där.

vilken färg har själen?


känns som den här tjejen kommer inte att lyckas. hon finns bara för sig själv.

hon lyckas med det, men hon lyckas inte med att finnas för andra.


mamma jag saknar dig så.


jag kanske borde ha flytt... i somras, från honom. jag förgiftar ju bara honom. genom att inte säga som det är, för att det är omöjligt.


jag kan inte lova dig någonting. jag kan inte lova dig att jag kommer att vara hel nästa år.

jag kan dansa mig dig och få dig att skratta och tro att det finns kärlek. 






ansvaret barnet, på riktigt

tiden skrämmer mig och min psykiska hälsa skrämmer mig.


och varför jag ska vara med honom då om det ändå inte blir några barn?
varför tänker jag så om relationen?


jag mår illa över allt. allt som jag inte kan eller allt som jag inte tror att jag kan



längtan efter sverige och svensk sommar och höst och människor familj vänner.

livet, som en annan bild, som en annan värld som ett annat liv, som jag hade

det är nog så flyktingar känner när de bott i sverige i några år, men de kommer från irans dammiga gator och högljudda arga människor och kameler och mustach män och värme. (inte fan vet jag)

så sitter de vid ett betong kvarter i Stockholms förort, det är sommar och träden är gröna. fåglarna sjunger och luften är frisk och något sådär tyst



och de sitter där och ser det där, men innuti sitt huvud hör de bombernas dån, barnens skrik, all damm och hetta

det är som en dröm, men samtidigt känns det så otroligt bekant, det är som ditt hem, men långt borta 


och du vet inte om du längtar dit eller vilken del av dig som längtar dit.

för egentligen vill du inte vara där igen, fast i det samma gamla. men samtidigt längtar du dit, för att kunna andas den där välbekanta luften en stund.

Avaruuden ikkunaTorstai 24.01.2019 00:29

On olemassa asioita... niin kipeitä ja vaikeita...
Kuka tahansa oisi voinut olla hän.
Yöllä linja-autossa

Kaikui vaan jotain jota pakoon ei pääse
Nousin kyytiin kerran
Olen kyydissä aina.

Minne kunnian himoni on hävinnyt?
Miksi olen surullinen mutta samalla tunnen etten tunne mitään..

Katsoin niitä kuvia.... katsoin niitä kuvia.. katsoin niitä silmiä. Tunnen kaipaavani niitä silmiä
Kiedoin käsivarteni sen ympärille. Hymyilin, auringon valossa hymyilin paimen kasvoni sen hiuksiin.
Se kesä, se Suomi.

Haluan rakastaa sitä. Haluan kuiskata sen korvaan että jään aina.
Haluan nähdä meidän lapset, haluan jaksaa.
Tunsin että se todella piti minusta..... miksen vain voinut jäädä? Miksen vain voinut antaa kaikkeani sille?

Missä lapseni on, tähtien reunalla, tähtien keskellä kiertää, haluan poimia heidät tänne kuin tähdenlennon taivaalta ja laittaa vatsaani kasvamaan

förlovade atomerMaanantai 18.06.2018 20:47

lugn och andas
bara tanken på det
känner stressen
även fast jagförsöker vara lugn o tänka allt i sinom tid
ifall det känns rätt
ingen press.

njut av så länge det känns bra

han skule kunna flytta till sverige sen.

tänks så här,
vi är här de nästa 6 åren. jag pratar finska till barnet
han pratar spanska
vi pratar spanska med varandra
ungen går i spansk förskola.

sedan flyttar vi till sverige
precis ett år innan barnet ska börja i skolan
börjar i svensk skola
kulturchock klimatchock

o shit
jag kan inte se det här
ademas
min trötthet
den stör mig
jag har aldrig varit såhär trött förut
trött visst men inte så hÄr
och jag vet att min sömnbrist kan ha med saken att göra.
eller har s¨akert med det att göra.
och det nu att jag äter dåligt har bara förvärrat det.

fasst jag försöker kämpa o tänker att det Är nog en del fr♪4ga om attityd ocks♪4
om jag bara bestämmer mig för att orka så gör jag det

men då kan jag lixom känna mitt hjärta slå snabbare
s♪4 var det inte förut
s♪4 jag är orolig för det
vill utreda det
hur är det med hjärtat, är det det som gör mig lättare tr¨tt än andra
när jag går upp för trppor och s♪4 vidare.
phuuh läskigt.

jag vill bara donera ägg och sen fundera över detta
om jag efter donationen vill ha barn s♪4 är det det som jag vill ta tag i

med jag vill såklart göra det innan också

det är själviskt att donera om det skule vara så att det eventuelt skulle betyda sämre geenr till de barnen som blir till.

det är ju så

fy...

s♪4 detta snurrar i mitt huvud denna g♪4ngen då

stressen över mycket, trots att jag har färre saker att stressa över, s♪4 ändå

så jag försöker tänka fór mig själv, lugn, en sak i taget. ingen tvingar dig till n♪4gonting.
en grej i taget.

nu Är det donationen, att den över huvudtaget kan bli av och min hälsa så klart, s♪4 jag ska kontakta läkaren angående resultaten.
på fredag borde jag gå dit.

ok då är det bestämt.

sen angåenge H och mig
om han ska flytta in hos mig
så klart jag har stress över det.
men jag ska inte ha det

det är naturligt att han säger upp sin lgh eftersom han inte har jobb i torre lÄngre.
sen ska han gå utan jobb ett tag och det Är hans beslut

sen kommer han väll va i cartagena mesta delen av tiden

det som bekymrar mig Är att jag kommer inte be honom om pengar i hyra ifall han kommer att vistas hÄr halva veckorna ändå.
och det stör mig. jag vet inte om jag borde be om pengar för det.
det känns som om jag borde, men jag vet inte om det Är rät t
o s♪4 gör jag inte det.
o det kommer att störa mig då.


aja.

allt i sinom tid.
suck.
jag var redo att lämna honom innan den hÄr helgen.
men i helgen var allt så finnt, ville inte lämna honom.
så är det för real nu?

jag kan inte tänka på de tförens donationen är gjord.
hoppas det kan göras i oktober eller i november

o då kommer jag behóva hans hjÄlp att ta hand om djuren.... o sen vad?
sjukt
varför känns det inte rätt fast det känns rÄtt.?
varför känns det aldrig 100 %
förens efteråt.

nu nÄr jag ser tillbaka på tiden med F så känns det 100 % det känns att jag 100 % vill vara där och att jag till 100 % ♪4ngrar att jag drog.
det är försent nu.

ibland kan jag lixom ställa mig som i ett förster och titta på oss när vi gick där i Svedmyra med våra barnvagnar
F och jag, med lilla C och lilla M i vagnarna

jag ser på allt det som hände som i en film. jag ser tragedin i dem på duken. detta par som Älskade och hatÄlskade varandra så
att de drevs till vansinne
som att deras atomer blev... förlovade (?) med varandra men att de som par skulle aldrig kunna vara nÄra varandra och kunna andas samtidigt.
du måste också andas för att leva
någonting mörkt fanns med i den relationen hela tiden, n♪4gon mörk filur som följde oss och satte sprätt på det som hände
kom in i F som svartsjuka
telefoner som inte fungerade som de skulle när de skulle
sms som inte kom fram när de skulle
misstänksamhet
och något mer......
var det hans adhd, var det medicinerna eller "medlen" han tog emot det? var det hans uppvÄxt, var det hans fars sjuka sätt igenom hns hela uppväxt som spökade?
jag undrade alltid, vr kom det där ifrån, vad var det som gjorde att han var tvungen att reagera som han reagerade?

var det generationers förbannelse? var det personlighet?
för han var aldrig någon ond person, han har aldrig varit och kommer aldrig att vara det. aldrig
men n♪4gonting mörkt kom alltid emellan oss då
någonting som gjorde att han alltid började misstro mig, eller kände att jag inte älskade honom tillräckligt att han inte betydde tillr¨ckligt för mig.

och till viss del hade han ju anledning att vara misstänksam, men tanke på min historik med mina tidigare killar, han viste om det att jag hade varit slösaktig.
och kanske jag inte var superkár i honom från början, det var något som vÄxte fram
jag har alltid varit en bekrA´ftelsehora, vare sig jag vill det eller ej,
jag söker bekräftelse genom att ibland även omedvetet flörta, för att känna mig åtrådd är något som gav mig ... ja vad det nu är. kicks? energi? någon positiv känsla...
det är tyvärr en del av mig som jag inte helt kan ändra och inte heller förneka
men jag anser att jag aldrig var otrogen mot honom (innan det sista hände)
aldrig otrogen mer än i tankarna, men där anser jag att man inte kan göra så mycker, jag behöver min fantasi oavsÄtt vem jag är med, jag trycker inte att låta fantasin skena ibland Är samma sak som otrohet.

och tids nog váxte min kälek till F o tjerjerna mer och mer, tills mina atomer hade förlovat sig med hans... konsktigt men lite s♪4 känns det. vet inte om det är så för hans del.

iallafall
jag kan ibland se på dessa filmsnuttar i min hjärna

egentligen skriker mitt hjärta av kärlek, längtan, förtvivlan, ånger
men jag har stängt av det, jag har stängt av p♪4 den knappen i tvaparaten med känsloutsändningen, det Är ungefär som ljudet går att stÄnga av i en vanlig tv, men tv:n i min hjärna har en till dimention som sÄnder ut känslor som man kan stänga av.

ögonen förblir torra.
jag ser på.
jag förstår att hon längtar, jag fórstår att hon är ledsen och ♪4ngrar til tusen det hon har gjort och att hon förlorat sin familj. men jag kan stängt av kásnlorna. de är så jobbiga i den dÄr filmen.
stÄnga av känslorna näst intill helt, ett dovt eko är alltid kvar, fast jag skruvat ner den till minsta volym.

dock kan jag bara känna av känslorna fór huvudpersonen i filmen, hon som är/var jag. de andra kan jag inte känna av även fast jag låter känslodimensionen vara på.

jag vill så gärna ändra slutet i den hÄr filmen. jag vill så gärna spola tillbaka till två olika episoner och ändra i någon utav dem. jag tycker inte om manuset, om hur det blev. regisören sög, regisören var jag, jag får sparka mig själv... haha..


men jag kan inte påverka den filmen längre.
hur jag än ser den i repris....

det blev en annan film istället, med en hel del andra skåpespelare. jag kan fortfarande påverka den. jag kan göra det bÄsta utav den. men jag är rädd. jag är rädd för att om jag váljer att göra det en långfilm att jag.... jag vet inte. är rädd för så många grejer. om jag skulle rabla upp den här skulle det ta n♪4gra sidor till. kommer nog att rabbla upp dem snart.

upp o nerTiistai 12.09.2017 18:28

det Är så konstigt hur det varierar. hur jag mår och hur jag känner mig. hur självsäker och frisk jag känner mig.
ena stunden känner ajg att jag är som vem som helst och kan klara allt galant.

att ett barn ensamstående skulle inte vara något som jag inte skulle kunna besegra o göra o leva gienom. att jag skulle må bra och orka

att med ett barn skull ejag orka. bara ett att konsentrera mig på



sen i andra stunden ser jag alla skuggor omkring.

bara ett mörkt rum, mig och mitt barn. och det mörka, ångesten som smittar av sig till och med till barnet. ensamheten, ropen och viskningarna, den psykiska belastningen som blir alldeles för mycket och det finns ingen som kan höra mig. barnet Är ensamt, barnet ser ensamt sin mamma falla ihop.

precis som jag, som barn.



jag märker mer och mer hur det satt sina spår. min uppväxt



och hur mkt man Än vill att inte vara som sina föräldrar, så finner man sig trampa i samma fortsteg, gång på gång.... sjukt.

jag vill välja annorlunda, jag vill välja ett lyckligt slut.





precis som jag som barn fått se min mamma kämpa, och inte alltid orka, inte alltid ta de rätta besluten, men ändå kämpa.

men ensamheten och alkoholen

ensamheten bjöd på alkoholen, alkoholen bjöd på mer ensamhet.

jag har gjort så sjukt många liknande misstag som min mamma så jag är rädd, rädd för att jag inte kan undvika att bli som hon, som hon är nu.



tillsamamns med en man (rätt man) vid min sida då skulle jag inte, jag vet det, tillsammans med F skulle jag inte det. tillsammans med en FAMILJ skulle jag inte. då skulle jag kunna vara stark för mina barn, läsa gonattsagor, tvätta dem se till att de borstar sina tänder o torka deras rumpor och orka med att hantera deras utbrott och turas om att laga mat med min man och med att ta disken och städningen och promenera hundarna, hjÄlpa till med läxorna, se till att de klär sig till dagis, göra frukost, tvätta tumla och torka



jag skulle orka för det fanns skratt i huset, det fanns en till vuxen i huset, en till som vet det som inte jag vet. en som stöttar.

tillsammans med dem hade jag inte sjunkit.

det känner jag nu.



men det är försent, deras skepp har seglat. jag fick inte följa med för att jag gjorde mitt misstag, jag svek min andra halva. jag svek den enda som såg mig, och som var så nära hem jag kunde komma.



jag måste acceptera saker som de är.

det går inte att vända tillbaka tiden. detta Är ingen marddröm som jag snart vaknar upp ur. det har hållit på i två år nu ganska exakt. du vaknar inte. du klantade till ordentligt and thats ur life now.



måste acceptera saker som de är.

att vänskapen finns kvar får jag tacka gudarna för.



men jag måste acceptera mina möjligheter och mina gränser, limits.

gräva i ifall jag skulle kunan göra det själv..........

jag tror inte det. inte som jag mår ibland.

ibland tror jag på det till 100 % att jag visst klarar av det, men den andra sidan Är oxå en verklighet. kanske inte i verkligheten, sakerna jag fruktar är i mitt huvud för det mesta. min rädsla skapar dem, den gör dem verkliga.

men jag kan inte undgå det, hur kÄnslan gör med mig. hur den kan få mig att gråta mitt på dagen.



(detta skrevs för n♫gra veckor sedan i augusti, ventilera)

Llamando a los demoniosKeskiviikko 06.09.2017 10:59

no tuvieron un final feliz. pero sonrieron todo el tiempo que pasaron juntos. sólo por eso valió la pena.


they did not have a happy ending. but they smiled the whole time they spent together. just for that, it was worth it.
(worth the pain).

maybe it´s not about me at all, but i like to think so...


i miss you. not a day goes by.

i havent thought of them so much these last two weeks tho. ive been enjoying the period of not beeing down.
but everyday, i regret it. everyday, i know i lost. everyday i know it changed my life.

i miss you.
miss smiling with you,
your devious gaze. busig.
i miss being in the kitchen with you, smoking joints. talking about life.

i am calling the demons, i know. i am calling the tears, by thinking of you.

Estoy llamando a los demonios, lo sé. Estoy llamando a las lágrimas, pensando en ti.


echo de menos, estar en la cocina con tigo, fumando porros, hablando de la vida.

thanks for the dancePerjantai 21.07.2017 11:42

so i did it.
i did it yesterday.

feeling today....
dont know.
but it something not so nice.
but i talked with my self (at the smae time like to granny up there)
about what i am really loosing by ending this relationship. nothing. just bad things that i am loosing.
the good memories will keep on as good memories. but the latest time has just been strange and irritating and malo.
feeling ways. wibes. yes and wierd.

i have kissed some wierd toads....

but i hope we can stay friends (we dont need to hang) but i just mean like not enemies. like some one who can help if needed. yeah.

but i am really looking forward not beeing in his silent energy anymore.
away from taht negativity, and wirdness.
bringing me down with what he says and how he says it. to end this capter is great.
it was really nice in the beginning. but the last couple of moths have just been..... well wierd. like what have we been up to?
dont think about it so damn much. some people come and they go from your life. doesnt always have to be such a big deal.

really not.
i hope he learned something during this relationship.

but i dont think he really did. learn what his behaivour causes in other people.
he just said, that the relationship could work i he learned to accept some things (and thet i would change certain things)
hahah

so not that he woul dhave to change anything.... man he is so up there, on his high horse. never coming down. never needing to.

i will ofcourse miss the precence of someone, the company. the fact that someone know what i am doing everyday and knows that i am alive.


i don´t think he will ever have kids.
and thats propably for the best.

he´ll be lucky if he finds a woman. who can stand him. and who he likes.
i dont know what he really likes. what did he like about me?
that i was diffirent and a bit odd?
my looks?
my body? the sx?
did he think i as cute? did he like my smile or my eyes?

when did he like me? when i did what?
oh well.

we did talk about these things in the beginning. maybe they are in th ewhats up conversation.
it was good in the beginning.
he does have something resembling a heart, deep down in there.
but he is a lot like an ice pick. i think its his upbringing. i dont know what his dad did to him. how his mother treated him.
but i think its there where he gets it from.

ill never know.

ill never meet them.
and thats just as good.
i gotto get back to me. the positive, loving me.
i still have a lot to give.

and so much more to give.
he couldn´t recieve it cos he didnt really look for closeness.

such a wrong guy for me. such a good riddence.

thanks for the dance.



he said he is going on saturday. so tomorrow.

he actualy asked me how i slept tonight (!) he asked me!
he never askes me
unless its followed by acomplaint. i said good.
he said he had slept good aswell.

wow... he just asked how i slept.... without any hidden agenda.
i have been surpriced every since, this morning.
it just felt nice. but really stange since he nearly never has asked me something like that, how has your day been, how did you sleep?

it´s always me asking those kind of questions and him just answering: -...errhhn.
what ever that meeans..


ok so lets drop it there. alone is scary, but we have been there before. many times. with a dog and two cats, ive been there.
i am not completenly alone. but when you feel alone, just straighten your back, and do things your way.
at least there will not be anyone in the way, bringing you down with their negative attitude, and their expectasions and conditions. my way now. my way

dont know where im going but its going to me my way.

La perdedoraPerjantai 09.06.2017 18:35

jag förlorade dem för länge sen.

det var den 8 augusti 2015. Det var en vacker dag. det var en vacker morgon. det var en fin promenad. det var en fin sista kyss.


jag är så jävla ledsen nu.

jag förlorar dem om och om igen.
det är för att jag aldrig släpper dem. det är för att jag inte kan släppa dem.

jag måste acceptera att de alltid kommer att saknas mig. att jag alltid kommer att ångra mitt misstag. att jag aldrig kommer att kunna vara lika lycklig som då. de kommer alltid att fattas.
jag blir smärtsamt påmind, när jag ser att de har växt, jag har missat ännu ett år av deras liv. de växer o ändras, fortfarande så jävla vackra men så jävla inte mina.

jag betalar, jag betalar för mitt misstag för evigt. det kommer aldrig att sluta göra sluta göra ont. jag måste acceptera det.

det är så hemskt. jag vet inte hur jag ska kunna förklara det eller beskriva. ingen skulle kunna förstå. jag måste acceptera det oxå. att jag är ensam i det här. ensam med den smärtan.

och det är inte synd om mig, jag menar det var mitt beslut att göra det misstaget.


jag gråter, det svider i ögon och över allt, jag torkar mitt ansikte o all utsmetad smink på ett papper och suckar.

faller igen.



ser de där bilderna från den tiden. allt så smärtsamt påminner.


im a fucking lost soul. i was then, i still am. diffirent way but still fucking lost and the surface of this deep sea is so far away.

poor me, buhu.

you lost.
gaah. nevertought it would affect me like this. me da igual how many years have passed.


perdedora perdedora perdedora
soy la perdedora


i have to accept, i won the lotery and then lost all the money.
a stupid loser, and it can not be fixed.



after all this crying, feels a bit better. its like he would be here to whipe my tears.
but it doenst change.

.

i have to accept it again.procent again. you made a choise and that choise affects the rest of your life.¨¨


tungt, tungt.
du jag vet inte vad jag ska skiva.
jag är så jävla ensam med denna känsla.

jag måste läka det innifrån . inte visa utåt. finns ingenvits med att ta upp det här nu.

jag orkar inte.
vill att du håller upp mig. vill att du är previd mig och spelar dina videogames.
allt det är dött nu, dött för mig. porten stängd, life goes on behind the gate. life goes on and life grows.

sometimes i want to die and be reborn so that i chat i can forget how much i loved you guyes
i am the loser, in this life. just accept it. you will never be 100% again

Tyhjä paperi tuulessa.Keskiviikko 18.01.2017 00:32

Vittu että vitutttaa. Vittu tätä vitutuksen kierrettä
Vittu tätä itkua. Vittu tätä katumusta
Vittu kun näkee vaan mustaa

Vittu.



vittu ku kattoo elämää
vittu ku näkee et oli elämää
vittu ku ei enää näe elämää

vittu ku ne on kaukana ne enkelit
ja mun enkelit jotka ei oo vielä edes syntyneet.



mä en jaksa tätä. yhtäkkiä vaan tuntuu niinkuin kaikki tiet ja ovet jotka oli vielä avoinna vaan lyötiin lukkoon tai ne jotka on vielä avoinna niin ei siellä ookaan mitään, ei mitään
ei ketään

mä en kestä tätä.



en voi enää ikinä rakastaa ketään muuta, eikä se voi enää ikinä rakastaaa mua.
F

siksi kaikki tuntuu niin mustalta

ihan naamaan ja kurkkuun sattuu kun itkettää niin paljon.


mulla oli suunnitelma, joo oli vissiin.

nielin sen kipeyden ja tunnustin että olin hävinnyt. että olin häviäjä.
että menetin elämäni rakkaimmat ihmiset ja että ne vain eivät tulisi takaisin. ja sen kivun kanssa minun oli elettävä koko elämä.

ajateltava muuta, keskityttävä muuhun. mutta aina vain hyväksyttävä paikkani ja että omaa tyhmyyttäni menetin heidät.



ja että en koskaan tulisi olemaan oma itseni.
olisin toinen ihminen, puolikas. rikkinäinen mutta silti toimiva. häviäjä.


kun sen tein, aloin katsomaan maailmaa toisin silmin. vähän niinkuin sisältä kuolleen silmin. söin pillerini ja en vajonnut tunteisiin. katsoin elämää niinkuin; katsotaan nyt mitä sitä on vielä jäljellä, katsotaan mitä elämässä voi vielä nähdä. perhettäni en voi saada takaisin. se tyrin ja poltin sillat. mutta elämä on. ja terveys. mennään perässä ja katsotaan mitä käy. olin kuin tyhjä paperi tuulessa.


lähdin espanjaan. muutin koirani kanssa espanjaan.

osaten muutaman hassun lauseen espanjaa, aloitin työt espanjalaisessa lakitoimistossa joilla on ruotsalaisia ja muita pohjoismaisia asiakkaita.

uusi maa, uusi kieli, uusi ilmasto, uusi ilmapiiri, kulttuuri, ihmiset. uusi työ, uusi asunto. vanha mutta uusi yksinäisyys.

ei ystäviä, ei tuttavia muuta kuin pari jotka eivät vielä olleet täällä.



olin jo silloin saanut paljon voimaa ja elämänviisautta J:ltä. J joka oli jakanut mullekin kipinästään ja karkoittanut paholaiset jotka tuolloin kuristivat kurkkuani, jotka lymyilivät nurkissani.

ruotsissa, ennen espanjaan muuttoani.

voi tuota kaikkea.
kun katson taaksepäin.
J oli uskomaton asia joka tapahtui minulle.

olin rukoillut jumalalle, katsonut vain kattoon paniikissa ja pyytänyt että hän lähettäisi jonkun, että hän lähettäisi jonkun enkelin, koska en itse enää kyennyt lentämään saatikka seisomaan itse.



J astui elämääni ja viikko myöhemmin asuntooni, yhtäkkiä asuikin siellä, kun ei sillä oikein ollut muutakaan paikkaa. ja meillä oli niin kivaa ja niin vähän aikaa jljellä.
J poisti varjot valollaan, poisti demonit koskemalla niskaani. sanoi vain että tunnen että tässäon jotain..... jotain pimeää, jotain raskasta egengiaa.
katsoin häntä epäluuloisena.. enhän ollut sanonut depressiostani hänelle mitään. enhän ollut sanalakaan maininnut kuinka tunne on kuin joku näkymätön susi roikkuisi niskassani ja saa elämän ilon vain häipymään ilman mitään konkreettista syytä ja kyynleet virtaamaan
J selitti jotain ja sanoi sitten ottavansa sen pimeän pois.
katsoin häntä ja sanoin ettäen missään nimessä halua siirtää sitä hänelle. tai kenellekään muulle.
hän sanoin, ei kun otin sen vain pois, siirsin tuonne, hän sanoi ja huitaisi kädellä pois.

ihmettelin vain kuinkahän pystyi tuntemaan mistä minäkin tunsin pahan oloni kimpuavan ja että minulla ylipäätään sellainen oli, vaikka oltiinkin vain tavattu kaksi kertaa ja en todellakaan antanut depressioni näkyä ulospäin. mutta sellainen hän vain oli, on J.


siitä kirjoitan ehkä ensi kerralla lisää.

nyt on mentävä nukkumaan.


D on tässä välissä täällä käynyt ja saanut minut paremmalle tuulelle. teki meillä ruokaa,minä tiskasin ja tiskatessakin silmät kostuivat kyynelistä. D näki sen ja lohdutti ja kysyi mikä on.

myöhemmin vähän avauduin ja puhuttiin siitä mikä minulla oikein on. vähän selitin niistä peloista. en koko tarinaa FStä. tietäähän se vähän siitäkin jo. noh, poco por poco...

Rapid feelingsTorstai 28.04.2016 18:22

IÂ’ve done it again.
Blitt kär. Damdamdadadammdamdadadamdam
Kan inte sluta tänka på. Hihih
Men men jag kan ju inte va kär på riktigt? Eller?
Det är nog precis så som med de flesta gånger att det går över
Men kan fan inte slutaa tänka på det nu. Vill inte heller.
Värmen ifrån tummen och hur len den kändes.
Vill känna hela värmen, hela människan.
Tror hon är bra. På det…

Det är det att hon påminner om L.
Det är det.


Aaargh jag vet inte om jag är full fortfarande, men kan inte få det ur huvudet. Det lixom bara
Varför blir jag såhär betuttad i folk?
Varför blir jag inte det i rätt personer? Aaagggrrrhhr
A touch, hand in mine. Just a touch. It was just aÂ…..
Vill ha mer.. lite mer.
Lite mer värme, lite mer kontakt


Who was it that made that coffee that was put on my table with that heart drawn with the candy paste?
I donÂ’t know who put it there, and who drew the heart.
But she does a little bit of those kind of things around here, smily faces. IÂ’m just so fond of the person in her right now that itÂ’s ridiculous. 
And she called me cute once, yes she did
But she would have said that to anyone.

This is day nr one. Usually these rapid feelings cool down quite quickly, IÂ’m gonna enjoy them while they last.
There is something so pink about being inlove.



“Det var det enda jag pratade om tydligen” 
Aaaargh sluta sluta sluta du börjar bli löjlig rentutav

Ole vaan.Maanantai 31.08.2015 17:36

Oh shut up bitch, work.

Hedelmät muilla muilla muilla esineet liikkuu, mun mieli ei oo hiljaa, haluaa itkeä ja sääliä itteensä. Haluan pois tän ihmisen luolta. En halua tunnustaa että olen se.

Mene vielä hengitä, pidä sanasi,
älä sulje silmiäsi pimeyteen, vaikka oletkin syyllinen.
Huokaus harmaa.

Älä sano ei, älä mene, vielä hengitä, älä sulje silmiäsi.
Olet tarpeeton ja et kenenkään. Mutta ole silti. Ole vaan ole vaan. Katso maailmaa.

Kuristaa kurkusta kuin Jussia aikoinaanÂ…

Ei mitään ,anna anteeksi.

IÂ’m sorry. I wish i could make a book of this feeling.
« Uudemmat -