lugn och andas
bara tanken på det
känner stressen
även fast jagförsöker vara lugn o tänka allt i sinom tid
ifall det känns rätt
ingen press.
njut av så länge det känns bra
han skule kunna flytta till sverige sen.
tänks så här,
vi är här de nästa 6 åren. jag pratar finska till barnet
han pratar spanska
vi pratar spanska med varandra
ungen går i spansk förskola.
sedan flyttar vi till sverige
precis ett år innan barnet ska börja i skolan
börjar i svensk skola
kulturchock klimatchock
o shit
jag kan inte se det här
ademas
min trötthet
den stör mig
jag har aldrig varit såhär trött förut
trött visst men inte så hÄr
och jag vet att min sömnbrist kan ha med saken att göra.
eller har s¨akert med det att göra.
och det nu att jag äter dåligt har bara förvärrat det.
fasst jag försöker kämpa o tänker att det Är nog en del fr♪4ga om attityd ocks♪4
om jag bara bestämmer mig för att orka så gör jag det
men då kan jag lixom känna mitt hjärta slå snabbare
s♪4 var det inte förut
s♪4 jag är orolig för det
vill utreda det
hur är det med hjärtat, är det det som gör mig lättare tr¨tt än andra
när jag går upp för trppor och s♪4 vidare.
phuuh läskigt.
jag vill bara donera ägg och sen fundera över detta
om jag efter donationen vill ha barn s♪4 är det det som jag vill ta tag i
med jag vill såklart göra det innan också
det är själviskt att donera om det skule vara så att det eventuelt skulle betyda sämre geenr till de barnen som blir till.
det är ju så
fy...
s♪4 detta snurrar i mitt huvud denna g♪4ngen då
stressen över mycket, trots att jag har färre saker att stressa över, s♪4 ändå
så jag försöker tänka fór mig själv, lugn, en sak i taget. ingen tvingar dig till n♪4gonting.
en grej i taget.
nu Är det donationen, att den över huvudtaget kan bli av och min hälsa så klart, s♪4 jag ska kontakta läkaren angående resultaten.
på fredag borde jag gå dit.
ok då är det bestämt.
sen angåenge H och mig
om han ska flytta in hos mig
så klart jag har stress över det.
men jag ska inte ha det
det är naturligt att han säger upp sin lgh eftersom han inte har jobb i torre lÄngre.
sen ska han gå utan jobb ett tag och det Är hans beslut
sen kommer han väll va i cartagena mesta delen av tiden
det som bekymrar mig Är att jag kommer inte be honom om pengar i hyra ifall han kommer att vistas hÄr halva veckorna ändå.
och det stör mig. jag vet inte om jag borde be om pengar för det.
det känns som om jag borde, men jag vet inte om det Är rät t
o s♪4 gör jag inte det.
o det kommer att störa mig då.
aja.
allt i sinom tid.
suck.
jag var redo att lämna honom innan den hÄr helgen.
men i helgen var allt så finnt, ville inte lämna honom.
så är det för real nu?
jag kan inte tänka på de tförens donationen är gjord.
hoppas det kan göras i oktober eller i november
o då kommer jag behóva hans hjÄlp att ta hand om djuren.... o sen vad?
sjukt
varför känns det inte rätt fast det känns rÄtt.?
varför känns det aldrig 100 %
förens efteråt.
nu nÄr jag ser tillbaka på tiden med F så känns det 100 % det känns att jag 100 % vill vara där och att jag till 100 % ♪4ngrar att jag drog.
det är försent nu.
ibland kan jag lixom ställa mig som i ett förster och titta på oss när vi gick där i Svedmyra med våra barnvagnar
F och jag, med lilla C och lilla M i vagnarna
jag ser på allt det som hände som i en film. jag ser tragedin i dem på duken. detta par som Älskade och hatÄlskade varandra så
att de drevs till vansinne
som att deras atomer blev... förlovade (?) med varandra men att de som par skulle aldrig kunna vara nÄra varandra och kunna andas samtidigt.
du måste också andas för att leva
någonting mörkt fanns med i den relationen hela tiden, n♪4gon mörk filur som följde oss och satte sprätt på det som hände
kom in i F som svartsjuka
telefoner som inte fungerade som de skulle när de skulle
sms som inte kom fram när de skulle
misstänksamhet
och något mer......
var det hans adhd, var det medicinerna eller "medlen" han tog emot det? var det hans uppvÄxt, var det hans fars sjuka sätt igenom hns hela uppväxt som spökade?
jag undrade alltid, vr kom det där ifrån, vad var det som gjorde att han var tvungen att reagera som han reagerade?
var det generationers förbannelse? var det personlighet?
för han var aldrig någon ond person, han har aldrig varit och kommer aldrig att vara det. aldrig
men n♪4gonting mörkt kom alltid emellan oss då
någonting som gjorde att han alltid började misstro mig, eller kände att jag inte älskade honom tillräckligt att han inte betydde tillr¨ckligt för mig.
och till viss del hade han ju anledning att vara misstänksam, men tanke på min historik med mina tidigare killar, han viste om det att jag hade varit slösaktig.
och kanske jag inte var superkár i honom från början, det var något som vÄxte fram
jag har alltid varit en bekrA´ftelsehora, vare sig jag vill det eller ej,
jag söker bekräftelse genom att ibland även omedvetet flörta, för att känna mig åtrådd är något som gav mig ... ja vad det nu är. kicks? energi? någon positiv känsla...
det är tyvärr en del av mig som jag inte helt kan ändra och inte heller förneka
men jag anser att jag aldrig var otrogen mot honom (innan det sista hände)
aldrig otrogen mer än i tankarna, men där anser jag att man inte kan göra så mycker, jag behöver min fantasi oavsÄtt vem jag är med, jag trycker inte att låta fantasin skena ibland Är samma sak som otrohet.
och tids nog váxte min kälek till F o tjerjerna mer och mer, tills mina atomer hade förlovat sig med hans... konsktigt men lite s♪4 känns det. vet inte om det är så för hans del.
iallafall
jag kan ibland se på dessa filmsnuttar i min hjärna
egentligen skriker mitt hjärta av kärlek, längtan, förtvivlan, ånger
men jag har stängt av det, jag har stängt av p♪4 den knappen i tvaparaten med känsloutsändningen, det Är ungefär som ljudet går att stÄnga av i en vanlig tv, men tv:n i min hjärna har en till dimention som sÄnder ut känslor som man kan stänga av.
ögonen förblir torra.
jag ser på.
jag förstår att hon längtar, jag fórstår att hon är ledsen och ♪4ngrar til tusen det hon har gjort och att hon förlorat sin familj. men jag kan stängt av kásnlorna. de är så jobbiga i den dÄr filmen.
stÄnga av känslorna näst intill helt, ett dovt eko är alltid kvar, fast jag skruvat ner den till minsta volym.
dock kan jag bara känna av känslorna fór huvudpersonen i filmen, hon som är/var jag. de andra kan jag inte känna av även fast jag låter känslodimensionen vara på.
jag vill så gärna ändra slutet i den hÄr filmen. jag vill så gärna spola tillbaka till två olika episoner och ändra i någon utav dem. jag tycker inte om manuset, om hur det blev. regisören sög, regisören var jag, jag får sparka mig själv... haha..
men jag kan inte påverka den filmen längre.
hur jag än ser den i repris....
det blev en annan film istället, med en hel del andra skåpespelare. jag kan fortfarande påverka den. jag kan göra det bÄsta utav den. men jag är rädd. jag är rädd för att om jag váljer att göra det en långfilm att jag.... jag vet inte. är rädd för så många grejer. om jag skulle rabla upp den här skulle det ta n♪4gra sidor till. kommer nog att rabbla upp dem snart.
