IRC-Galleria

jag vill lära mej känna igen köttkvarnar innan det är försent.

...för jag föredrar mitt hjärta helt.

suck on gold for power
better not bite as usual

plondimpi kuin jättemassor plondigast

skum skumm skummm (vin)

linda, this is from me to you.

Gårdagen var åter en traumatisk dag.

Förresten tycker jag inte alls om att se på dagar som helheter, förutbestämda tidsperioder med en viss början och ett visst slut. Den synen är liksom varken kompatibel med mitt humör eller min dygnsrytm. Jag tror att det är därför jag inte heller någonsin brytt mitt minne med på vilken dag eller vid vilket klockslag saker och ting har inträffat. Dessutom är det väl redan allmänt känt att jag har evinnerligt svårt med datum. Hur som helst, låt oss återgå till saken:
På läsordningen fanns det alltså inprickat något som kallas "portfoliokatselmus". Alla visste att det innebar att dagen D hade kommit; den fruktade dagen D, och många kände på sej att denna dag nog skulle komma att avgöra deras öden i skolan, och kanske i deras liv. För när allt kommer omkring skulle jag, och antagligen många av mina klasskamrater föredra benämningen "ett helvete" för sagda syning. Vad man nu än väljer att kalla det, så går det ut på att man samlar ihop allt man gjort under hösten i grafisk designväg, och låter en panel på tre skräckinjagande parsoner döma dej till antingen liv och evig berömmelse eller så motsatsen. Men aldrig hade jag väl kunnat vänta mej att de skulle stå där alla tre och sucka lite medlidsamt med huvudet på sned och tydligt visa hur synd det var om mej.
"Sussa on selvästi piirtäjän vikaa", sa en. "Någonting saknas, du håller tillbaka", sa en annan. "Sulla on lahjoja, mutta tää on jäykkää". I stort sett lät de mej förstå att jag har talang, men att jag inte vet hur jag ska använda den.
Nog visste jag ju allt detdär; hela hösten har varit full av hakuammuntaa och misslyckade experiment: jag har inte alls vetat vad jag är bra på. Min osäkerhet har gjort mej krampaktigt förlamad vad gäller kreativitet. Förlamningen har gjort mej fullständigt håglös, vilket i sin tur har lett till skoltrötthet. Till råga på allt har jag sedan känt att skoltrötthet i min skola är oberättigad och mitt dåliga samvete har lett till oändlig ångest och sömnlösa nätter. Så jag hade låvat mej själv att skärpa mej från och med årsskiftet. Och det förklarade jag för panelen, men nej! De riktigt FÖRBJÖD mej att skarpa. De sade att NYT VAAN OIKEIN ISO JA EPÄKÄYTÄNNÖLLINEN PENSSELI KÄTEEN JA SEINILLE MAALAAMAAN!

...och det kokade nästan över inom mej vid det laget. För vad hade jag helt i början av hösten låvat mej själv och dessutom berättat inför hela klassen att var mitt mål, om inte att jag nog kan rita, men att jag skulle behöva lära mej att släppa loss och våga mer. Där står jag sedan ett halvår senare och inser att det inte skett någon utveckling ALLS! Man blir ju så arg!

Nu har jag alltså en mission, för jag tänker inte sjunka till bottnet igen med mina misslyckanden och min misär som ankare, utan jag tänker ÖVA ÖVA ÖVA! Lära mej själv att inte tänka så mycket. Jag har gjort det förr och jag kan göra det igen. Så nu har jag bara ca 300 uppslag i en självbunden skissbok att fylla med färg och annat tufft innan vårterminen är över. Önska mej lycka till.

...skjuta upp vissa saker.

och
nej. jag vill inte bli påmind om min födelsedag.

kort vår längtar
men ljuv sommarfylla
tvekar länge
nästan aldrig möter mun
verklig kärlek

minne utan kyss



ibland bär min våg över svart tid


en vacker dag
måste jag säga dej
att du i en
viskning lätt hör
en suck




vinter är vit ironi

lär mej förstå blå bomull


vilken
löjlig
stad

lycklig känsla efter lagom glömsk dröm







naken pojke gråter

eld vatten



tystnad som glas

gammal himmel
ett rum med regn

utanför
vanlig evighet

plötsligt kom hon att tänka på sina barndoms julnätter upplysta av den oranga pappstjärnan i fönstret.

hon grät en stund och lät sedan de salta tårarna torka.