IRC-Galleria

Berlinresan, ja. Det var ett upplevelsekoncentrat utan like. Jag hade aldrig drömt om att få uppleva och se allt jag fick se och göra där, och allra minst hade jag väntat mej att allt skulle packas in i ett nätt fyra dagars paket. Inte för att det kan kallas nätt i någon som helst bemärkelse. Snarare var det kaotiskt och sprudlande, för jag är inte mera samma människa som steg på planet för en vecka sedan. Nej minsann.

Vi ödslade absolut ingen tid; ut på gatorna skulle vi förrän vi hunnit packa upp, och flaska var definitivt ordet på de flestas läppar. Vi promenerade omkring och tog tunnelbanan härs och tvärs runt Alexanderplatz i ett kollektivt lyckorus. Vi sög i oss allt i omgivningen och suckade av överladdning för luften var elektrisk. Första kvällen blev lång, längre, nästlängst för vi hamnade på 103 i sista minuten.

Någonstans där emellan kvällarna hann vi även göra en liten sväng västerut för att besöka Västberlins centrum, men vi tog metron tillbaka till ostligare delar lite illa kvickt. I väst fanns ingenting man inte skulle ha sett någonstans förut - i motsats till öst som jag tror är tämligen unikt. Unikt var ordet, för människorna hade lämnat sina spår i staden, sina alldeles egna fotavtryck och det bästa var ju att ingen hade sopat över dem, rivit bort dem, målat över dem. Myndigheterna saknades fullständigt i gatubilden. Det var så oerhört vackert och odesinficerat; en hel stad i invånarnas händer.

Efter fredagnatten då många sov av ren utmattning (ja, öh varför sover man egentligen någonsin?) var det dags för lördagen. Jo, precis. Bauhaus Archives på dagen där vår trögflytande gäspande och nuckande lilla skara lyckades reta gallfeber på guiden följdes av kanske den otroligaste natten dittills. Hittills. Någonsin. För en gångs skull var vår splittrade avdelning någotsånär samlad (förutom två som blev hämtade av polisen just före). Vid tvåtiden tog vi oss till plats vid namn Panorama, en plats vars stämning och dimensioner inte kan beskrivas med ord, men att det var en f.d industrihall kanske belyser omgivningen lite. Det var liksom en massiv övergiven fabrikslokal med Berlins bästa soundanordning. Hela stället var någonting man sett på film, men aldrig haft en tanke på att man själv skulle få besöka. Natten tog slut när dagen redan tagit över. Något som Helsingfors kanske kunde ta efter vad gäller öppethållningstider...

Söndagen var kort och på ett gott sätt händelselös. De flesta accepterade att man verkligen inte behövde göra så mycket för att trivas i staden, det räckte helt enkelt med att strosa omkring och bara förundras. Efter att mörkret fallit besökte vi ännu den alldeles overkliga öppna balkongbaren uppe i det ockuperade huset som praktiskt taget fanns på vårt hostells bakgård. Man svävade av lycka och misstro att man inte de facto drömde. När det stället stängde förflyttade vi oss några våningar neråt till den snyggaste loungebaren i rött och svart jag någonsin sett och kvällen avslutades sedan med whiskey i hostellbaren bara några timmar innan vi skulle ta oss till flygfältet. Efter fyra dagar tror jag de flesta hade insett farorna med en bar som är förskräckligt nära ens sovplats och öppen 24/7, men när har nu sådana insikter saktat farten på människor som oss...

Taxiresan till flygfältet liknade ett mulet sorgetåg och att det i luften fanns ett löfte om att återvända inom kort var uppenbart. Det tänker jag åtminstone göra.