IRC-Galleria

hahaa, det liksom kittlar sådär trevlig vid mellagärdet, just sådär som när man ser jättemycket fram emot något och man vet att man helt snart får uppleva vad man väntar på... idag vet jag inte precis vad jag väntar på, men känslan finns där. jag klagar inte :)

Varför vaknar jag inte oftare tidigt på morgonen så att jag hinner laga kaffe, läsa tidningen och lyssna på Aamupahvit i lugn och ro? Att före elva ha alla dessa sysslor undanstökade, dessa sysslor vilka såklart är fullständigt nödvändiga, är nog mer än behagligt. Då har man hela dagen framför sig och man har fått en lugn och bra start på dagen. Att vakna med ett ryck vid elvatiden och ännu tolv stomla sömndrucken och uppgiven omkring i pyjamas är ju bara fruktansvärt tråkigt.

Och så är det ju lite fint att sitta och dricka sitt kaffe ur Arabias gamla kaira-koppar med fat under - för jag är väldigt förtjust i koppar med fat. Kaira är en mycket vacker serie...

Dessvärre har jag märkt att jag hyser stort agg mot personer som lämnar skeden i koppen när de dricker. Dem behöver jag tursom inte titta på här hemma. Det är skönt. Och så avskyr jag kaffe som runnit ner längs koppen och torkat fast. Hatar hatar hatar.

Nu är mitt enda bekymmer egentligen mitt hår; ett ord får förklara situationen: rastafari. Och lägg sen ännu till lite champagne. Utöver det så undrar jag bara hur mycket pastasallad trettio personer äter i genomsnitt under en kväll. Förslag någon?

Min vänstra sida värker. Hela allt sammans från hjässan till långt ner mot armbågen. Kan inte lyfta armen och det känns som om huvudet skruvats fast för hårt för att någonsin mer kunna vridas tillbaka. Det gör så hemskt ont att hela resten av kroppen dragit ihop sig i en fosterlik försvarsställning. Min kropp tjuter och gnyr.
Nej,
nu sa jag fel, det är nog bara himla obekvämt i största allmänhet, för om jag sitter riktitgt stilla kan jag bara känna smärtan mellan skulderbladen.

Föreställ er situationen:

Jag stiger på bussen i Arabia talandes i telefon. Det är lite fullt men på bakbänken finns hela två lediga bänkar. På ena sidan sitter en fet blonderad kvinna i trettioårsåldern, på andra sidan sitter en man och läser uutislehti100. Båda dessa personer tar på ett eller annat sätt upp ganska mycket plats runt omkring sej, utöver sina egna säten så att säga, så jag måste blixtsnabbt avgöra var jag själv kanske ryms bäst. Jag sätter mej ner bredvid den feta kvinnan. Man vet aldrig, kanske hon hade tagit illa upp om jag inte satt mej ner just på den bänken utan bedvid den smala mannen. Tyvärr råkar jag stöta till kvinnan lite för jag tappar balansen just så mycket att jag vidrör hennes överdimensionerade lår med en av mina plastkassar. Givetvis ber jag om ursäkt "Anteeksi", men fortsätter sedan tala i telefon. Det var ett ganska viktigt samtal. Hon ber mej därefter ganska otrevligt maka mej över till bänken bredvid den bredbenta tidningsläsarmannen. Detta går inte så bra just i och med hans breda sätt att skumma igenom en ganska liten tidning, så jag tvingas sätta mej mitt emellan två säten med mina väskor. Efter en stund förflyttar sej den feta kvinnan från sin plats till en annan och råkar måtta in en liten men hård spark mot min vad när hon klumpigt hasar sej förbi. Hon ber inte om ursäkt. Jag tar ingen notis, eftersom vem som helst ibland kan tappa balansen. Efter sej lämnade hon ändå hela tre säten lediga eftersom hon suttit en god bit från fönstret men ändå varit nog i vägen för att människor inte skulle kunna ta sej till de tomma platserna. Jag förflyttar mej därmed från min obekväma plats mitt emellan två stolar för att inta fönsterplatsen. Där fick jag dessutom plats med alla mina saker bättre. Under hela den resterande resan märker jag att kvinnan blänger på mej mest hela tiden. Vi anländer till järnvägstorget. Hon går sölande ut ur bussen framför mej, även fast det fanns människor bakom mej som tydligt visar att de hade bråttom. När hon äntligen släpat sej ut ur bussen vänder hon sej om med ett fruktansvärt flin och frågar:
- Tuutko kahville?
-Öh, tänker jag, det var minst sagt en underlig fråga. Men längre kommer jag inte i mina tankar förrän hon tar tag i mitt hår och river till ordentligt. Jag står alldeles paff med munnen öppen, bara halvvägs genom att registrera vad som nyss hände, men får till slut ur mej:
- Mikä sua vaivaa?!!!
- Mä ihailin noita sun korviksii, får jag som svar med en sockersöt och hånande ton. Jag är fortfarande så förbryllad att jag börjar gå därifrån, men muttrar ändå "idiootti" för mej själv. Jag hade helt enkelt ännu alldeles för svårt att tro mina ögon och öron för att inte tala om min värkande hårbotten.
- Huora, slänger hon ännu efter mej medan jag går.

Det är ju inte mitt fel att hennes bak är så helvetes gigantisk att den breder ut sej över halva bussen....

Bästa Valborgsmässoafton/Första maj hittills. Någonsin.


Yeah.

Linda älskling, låva mej att du aldrig någonsin, under några som helst omständigheter fyller år mer än en gång om året. För jag fick nog min skumppakvot uppfylld till den grad att jag tror att det får bli tipaton vappu. Ja, just det, har ni någonsin hört någonting löjligare?

Berlinresan, ja. Det var ett upplevelsekoncentrat utan like. Jag hade aldrig drömt om att få uppleva och se allt jag fick se och göra där, och allra minst hade jag väntat mej att allt skulle packas in i ett nätt fyra dagars paket. Inte för att det kan kallas nätt i någon som helst bemärkelse. Snarare var det kaotiskt och sprudlande, för jag är inte mera samma människa som steg på planet för en vecka sedan. Nej minsann.

Vi ödslade absolut ingen tid; ut på gatorna skulle vi förrän vi hunnit packa upp, och flaska var definitivt ordet på de flestas läppar. Vi promenerade omkring och tog tunnelbanan härs och tvärs runt Alexanderplatz i ett kollektivt lyckorus. Vi sög i oss allt i omgivningen och suckade av överladdning för luften var elektrisk. Första kvällen blev lång, längre, nästlängst för vi hamnade på 103 i sista minuten.

Någonstans där emellan kvällarna hann vi även göra en liten sväng västerut för att besöka Västberlins centrum, men vi tog metron tillbaka till ostligare delar lite illa kvickt. I väst fanns ingenting man inte skulle ha sett någonstans förut - i motsats till öst som jag tror är tämligen unikt. Unikt var ordet, för människorna hade lämnat sina spår i staden, sina alldeles egna fotavtryck och det bästa var ju att ingen hade sopat över dem, rivit bort dem, målat över dem. Myndigheterna saknades fullständigt i gatubilden. Det var så oerhört vackert och odesinficerat; en hel stad i invånarnas händer.

Efter fredagnatten då många sov av ren utmattning (ja, öh varför sover man egentligen någonsin?) var det dags för lördagen. Jo, precis. Bauhaus Archives på dagen där vår trögflytande gäspande och nuckande lilla skara lyckades reta gallfeber på guiden följdes av kanske den otroligaste natten dittills. Hittills. Någonsin. För en gångs skull var vår splittrade avdelning någotsånär samlad (förutom två som blev hämtade av polisen just före). Vid tvåtiden tog vi oss till plats vid namn Panorama, en plats vars stämning och dimensioner inte kan beskrivas med ord, men att det var en f.d industrihall kanske belyser omgivningen lite. Det var liksom en massiv övergiven fabrikslokal med Berlins bästa soundanordning. Hela stället var någonting man sett på film, men aldrig haft en tanke på att man själv skulle få besöka. Natten tog slut när dagen redan tagit över. Något som Helsingfors kanske kunde ta efter vad gäller öppethållningstider...

Söndagen var kort och på ett gott sätt händelselös. De flesta accepterade att man verkligen inte behövde göra så mycket för att trivas i staden, det räckte helt enkelt med att strosa omkring och bara förundras. Efter att mörkret fallit besökte vi ännu den alldeles overkliga öppna balkongbaren uppe i det ockuperade huset som praktiskt taget fanns på vårt hostells bakgård. Man svävade av lycka och misstro att man inte de facto drömde. När det stället stängde förflyttade vi oss några våningar neråt till den snyggaste loungebaren i rött och svart jag någonsin sett och kvällen avslutades sedan med whiskey i hostellbaren bara några timmar innan vi skulle ta oss till flygfältet. Efter fyra dagar tror jag de flesta hade insett farorna med en bar som är förskräckligt nära ens sovplats och öppen 24/7, men när har nu sådana insikter saktat farten på människor som oss...

Taxiresan till flygfältet liknade ett mulet sorgetåg och att det i luften fanns ett löfte om att återvända inom kort var uppenbart. Det tänker jag åtminstone göra.

Vad skönt då, att sova genom en hel fredagkväll börjandes vid fyrasnåret. Att sedan vakna upp och äntligen anse sej se ut som människa igen i spegeln var också sannerligen angenämt, trots att det var efter midnatt. Tidpunkten för denna pånyttfödelse var kanske lite illa vald, men å andra sidan händer sådant heller inte så ofta, alltså att man vaknar upp på morgonnatten pigg och ny(k)ter och vågar visa sej i dagsljus. Man ska ta vara på livets små undantag. Om jag räknat rätt har jag nu alltså sovit sammanlagt 15 timmar i sträck.

Berlinresan kanske tog på krafterna en smula...

Nu är det bekräftat; slänger man med alla färger man hittar i tuschväg och strävar efter att de riktigt ska se gräsliga ut tillsammans, med lite isoleringstejp på, då gillar min lärare alstret. Vad är detta om inte s.k. "välineurheilua". Det var möjligen osjysst av mej att riktigt testa honom utgående från mina misstankar, men kanske det var lika så bra eftersom jag nu vet att det inte är fel på mej och min konst utan på hans tycke och smak. HAH.

vissa saker, så som cykelreparationer, har en tendens att urarta till något helt annat i rätt sällskap. även när man vet att det är moraliskt fel att syssla med vissa tvivelaktiga aktiviteter på en vardageftermiddag, ända in på natten. med vin.