IRC-Galleria

Det sårar mig, det sårar mig när jag vet vilken smärta jag orsakat. Det sårar mig när jag ser din blick. Blicken som säger så mycket, det falska leendet och de ledsna texterna. Jag kommer aldrig att bli den jag var med dig, den delen av mig tillhör dig och är bortplockad. Men jag vet att man aldrig ska lämna den man älskar för den men gillar, för den man gillar kommer att lämna dig för den han älskar. Och du är någon jag 'älskar'. Så enkelt är det. Även om man inte vill inse det just i de goda tillfällerna. Men även den finaste rosen har sina taggar. Eller är det inte så?! Livet kan inte vara en dans på rosor dygnet runt året runt för då skulle man inte uppskatta de goda tillfällerna, det skulle aldrig bli något att minnas. Men den tid med dig…den minns jag så starkt, det var en av höjdpunkterna i mtt liv. Du lärde mig att se genom smutset på glasrutan, du lärde mig att torka av allt det smutsiga och dåliga och du hjälpte mig at även kunna spegla mig i glaset och se fördelarna med mig själv. Allt var perfekt… Jag känner hur tårarna rinner ner för mina kinden och under hela tiden, hade jag försökt att få stopp på dem utan att lyckats? Varför blir det så? Varför kan man inte kontrolera sina känslor när man just behöver det, varför? För det var just det misstaget som hade inträffat då. Jag hade mitt i skolan insett hur lycklig jag borde vart över att få ta del av det ”oss” som funnits. Att inse hur mycket man uppskattar en person, det är lätt att göra när man just mist personen. Väldigt enkelt. Att älska mig är inte enkelt tänkte jag för mig själv och tog upp telefonen. Jag hade haft telefonen avstängd hela dagen för att inte bli åtkomlig. Så gör jag alltid när jag behöver tid för mig själv, men jag brukar läsa sms:en och ringa upp personen efter ett tag …Det tänkte jag inte göra idag. Idag e min dag, bara min.. Låter konstigt när jag ser allt i livsperspektiv men jag fick lära mig dt igår. Att tänka ”man lever bara en gång” är det bästa du kan göra. Inte för att det ända man ska göra är att unna sig saker som det låter som att jag gör när jag skriver detta. Men en svårt val blir genast ett enkelt och helt självkart val som alltid brukar kännas rätt efteråt. Det kan vara allt från ”vad skall jag sätta på mig idag?” till ”är jag kär eller är detta bara avensjuka”. Men saken är den, att jag gav mina kännslor till en gosse som tog den stora delen av mig, kärleken. Gossen som såg på mig med de ögonen jag inte trodde fanns. Han som såg allt med mig. Han var och är allt dt jag hadde/har. Jag behöver inte miljontals dikter om hur fantastisk jag är , jag behöver inte de miljontals komplimangera, jag behöver inte det. Det finns bara e person jag vill ha, och det är du… Kärleken ska komma utav sig själv, eller är det inte så?

Av alla Naturkatastrofer ät Kärleken den Största! <3