IRC-Galleria

Egentligen är det konstigt att man tänker på det, livets mening. Varför ska livet ha en mening? Måste det ha det? Om vi blivit till utan att det finns någon tanke bakom, om vi bara är resultatet av miljoner års utveckling, där den starkare överlevt på den svagares bekostnad - varför då tänka alls? Det naturligaste vore väl att inte göra det?

Ändå kan vi inte låta bli att tänka. Och fundera. Och ibland må riktigt dåligt. Sen när så alla frågor dyker upp, vart kan vi vända oss med dom? Vem kan man lita på? Det är många som försöker ge svar, men hur ska vi hitta rätt i allt det miljontals saker vi ser och hör?

För inte så länge sen var livet enklare. Då, när de flesta fortfarande trodde på Gud, fann sanningen i Bibeln. Det var bara att läsa. Människan var skapad av Gud, deras platser var bestämda, de hade en speciell uppgift. Livet fick mening därför att "Någon" tänkt ut det åt dem.

Det fanns väl en tygghet i dess mening men tänkandet förändrades. Människan är bara en maskin, tankar och känslor bara kemiska reaktioner..

Vi borde vara ganska nöjda, ändå blir det allti som att något fattas. Att vi tappat bort något viktigt på vägen. Var finns tryggheten just nu? Var finns den plats där som man kan bygga sitt liv på? Och vad har egentligen livet för värde? Bara kemiska reaktioner...?

Varför försöker så många nu på nytt söka sig till det mystiska, okända - det som inte kan mätas och vägas? Magi, andeväsen, sagor, kristaller, healing... Varför är det så spännande? Dög inte det förnuftiga som tillvaron gav oss, det mekaniska, där vi människor bara är små obetydliga saker, utan mening? Måste vi ha något annat?

Måste livet ha en mening föresten?

Finns det över huvud taget något som kan kallas "livets mening"?